Näringsämnen som fosfor och kväve finns naturligt i våra vatten och behövs för att alger och vattenväxter ska kunna leva. När näringsämnen läcker ut från människans verksamhet på land blir det ett överskott av näring i vattendragen och det kallas övergödning. Övergödning är en av de största utmaningar som våra hav och vattendrag står inför. Övergödning leder till algblomning, syrebrist och döda bottnar.

Idag står jordbruket för den största delen av den näringstillförsel som sker till våra vattendrag. Det genomförs flera satsningar för att minska näringsläckaget till våra vatten så som skyddszoner, tvåstegsdiken och anläggning av våtmarker. Dessa åtgärder syftar till att hindra att näring läcker ut till vattendragen och att fånga upp näring som redan finns i vattnet.

Åtgärder för att minska övergödning
Det finns flera åtgärder man kan göra för att minska näringsläckaget och övergödningen i våra vattendrag. Våtmarker agerar som naturliga näringsfällor. I en våtmark stannar vattenhastigheten upp och partikelbundna näringsämnen som fosfor får möjlighet att sedimentera och bindas i bottensedimentet. Växter och mikroorganismer bryter ned kväveföreningarna och kvävet återgår till atmosfären. 2-stegsdiken är också en metod som fångar upp näringsämnen från vattnet. Ett 2-stegsdike är precis som namnet låter ett dike med två steg. När det är mycket vatten i diket så är alla steg täckta med vatten, men när vattennivån minskar så kan fosfor sedimentera på de övre steget och organismer bryta ner kvävet i vattnet. För att hindra att näring läcker ut från jordbruksmark och skogsmark kan man låta ytan närmast vattendragen vara obrukad. De växter som växer upp på skyddzonen kommer fånga upp den näring som läcker från jordbruksmarken och hindra den att rinna ut i vattendraget.

Bottendöd till följd av övergödning
När det finns för mycket övergödning i vattnet så ökar tillväxten av encelliga alger. I vissa fall blir det så mycket mer alger att de förhindrar solljus att ta sig ner till botten, vilket leder till att bottenlevande växter dör. När detta överskott av alger sen dör sjunker de ner till botten. På botten bryts algerna ner, en process som konsumerar syre. När det finns för mycket alger att bryta ned så räcker inte syret till och tar slut. Syrebristen på botten gör att de syrekrävande djur och växter som lever på botten dör.

I vatten med långsam omsättningstid och dålig omrörning kan stora delar av vattenmassan bli syrefri och det leder till problem för arter som lever fritt i vattenmassan. I Östersjön beräknas ungefär 32% av alla bottnar antingen ha syrebrist eller vara helt syrefria. Det motsvarar en yta på cirka 55 000 kvadratkilometer. Historiskt har vi släppt ut stora mängder näringsämnen i Östersjön, och vi är idag mycket bättre på att minimera våra näringsutsläpp. Trots att vi minskar våra utsläpp så fortsätter bottendöden. Det är ett komplext problem och Östersjön är ett grunt hav med begränsad tillförsel av nytt syrerikt vatten.  som kräver att vi fortsätter minska våra utsläpp men vår ”syreskuld” är stor och det kommer dröja innan syrenivåerna är återställda.

Kväve och Fosfor
Ett överflöd av kväve (N) och fosfor (P) är de näringsämnen som står för den mesta av övergödningen i våra vatten. Både kväve och fosfor behövs för att växter ska kunna växa och leva. Normalt tas de upp i olika föreningar. Exakt hur mycket kväve och fosfor som släpps ut till våra vattendrag varje år är inte helt lätt att uppskatta. Men Hav och Vattenmyndigheten uppskattade att 2017 fick våra hav ta emot cirka 108 000 ton kväve och 3300 ton fosfor från mark och mänskliga verksamheter. Enligt Vattenwebb beräknas cirka 1600 ton kväve och 35 ton fosfor belasta Mörrumsåns avrinningsområde varje år.